Hårt mot hårt, mot ensamheten.

Jag skulle verkligen vilja sova nu, jag är helt slut i huvudet efter dagen och längtar efter att få sova, men jag kan inte, jag kan veklingen inte. Hela jag är full med tankar, känslor och funderingar. 

Mamma och Vilma hämtade mig efter halkan och de första jag gör är att skälla ut dom, alltså!? Åh, jo jag skällde ut som för att jag behövt vara glad och trevlig hela dagen mot människor jag egentligen inte känner, för att jag var tvungen att hålla uppe en fasad som var falsk alldeles för länge, därför fick de en utskällning. Sedan kom jag hem och stängde in mig på mitt rum, som jag börjat göra mer och mer på senaste tiden. För jag är så stängd i mig själv, detta har lett till att jag helst sitter ensam på mitt rum, jag vet inte vad jag ska göra av allt inuti när jag är bland andra så jag har de för mig själv, i mig själv. 

Jag börjar rasa lite och jag känner det, jag känner att jag håller på och gå ner mig, väldigt mycket, väldigt snabbt. Jag kan inte hålla fasader, jag kan inte heller visa känslor så jag är ensam, ensam på mitt rum.

Men det fysiska ensamheten är ganska skön, det är ganska skönt att stänga in sig i sig själv och bara ha alla andra på utsidan. För det är den psykiska ensamheten som är värst, att jag inte har någon nära som jag kan ventilera med. Någon jag kan pysa med.