Amanda and her Chaos.

Och där kom den där hemska ångesten inför vad som komma skall. Imorgon har jag det sista officiella mentorsmötet med Pernilla som elev på korr. Har ett möte med henne dagen efter studenten där vi kan säga hejdå själva och jag kan gråta hysteriskt i panik typ .. Men imorgon, sista mentorsmötet, sista gången jag sätter min fot i Torsås innan studenten. Sista gången i den blå soffan med min älskade mentor, jag kommer nog gråta. 

Jag vet att det kommer kännas bra att vara där imogon, jag vet att jag kommer gråta men känna mig trygg. Jag vet också att torsdag kommer bli en bra dag, lika så fredag och helgen kommer nog bli fantastisk. Men måndag, måndag och timmarna innan utsläppet på trappan. Det finns många glädje ämnen i mitt liv, men detta ligger som ett svart moln över mitt huvud hela tiden och hindrar mig från att njuta och mår redigt bra av det som är just bra. För någonstans i allt jag gör finna det en meningslöshet, en meningslöshet att allt har sitt slut. 

Jag skulle inte ens gå gymnaiset, jag skulle vara död innan, sedan skulle jag inte slutföra gymnaiset, för jag skulle vara död innan. Men jag är långtifrån det just nu, det är jobbigt! Jobbigt att tänka på om jag gjort ett annat val just då och där, jag ångrar mig inte för vad som varit, absolut inte. Jag bara funderar på hur allt hade varit om, om jag hade gjort annorlunda, just då, just där. Jag är inte ledsen för att jag inte gjorde det, men jag kan samtidigt ångra att jag valde denna vägen ist. För just nu, just här i denna meningslöshet så känns de svarta som en fin plats, en fin plats där man inte behöver tänka och känna. 

Nu ska jag fälla några tårar till och förhoppningsvis få sova några timmar inatt.