En tänkare som tänker på saker som man kanske egentligen inte ska tänka på, ja just precis, det är dom tankarna som snurrar inne i mig nu.
Jag är ledsen varje dag över att Maria ska sluta, jag känner sådan press och vill verkligen ha henne vid min sida, hon stöttar och är ibland lite av en livlina, jag vill inte bli lämnad ensam igen. Jag känner mig övergiven. Visst DBTn har räddat mitt liv, men med hjälp av Jossan och Maria hade jag aldrig klarat mig, så nu blir jag lämnad ensam.
Så jävla ensam i denna värld. Vad är DBT när man bara blir ledsen av tanken på det, världens bästa behandling som jag trivs med, som jag tycker har hjälpt så mycket. Nu är det bara jobbigt att tänka på, för nu blir det jag och DBTn utan Jossan och Maria, då blir jag ingenting. Jävla DBT, att någon så bra kan göra en så ledsen.
Jag ska inte bli ledsen när jag tänker DBT, jag ska tänka på allt jag lärt mig, på allt jag kan, på allt jag upplevt . Men istället blir jag bara fylld med ångest och tårarna rinner, för nu känner jag mig så jävla ensam. Tror ni förstår känslan, när något bra vänds till något dålig för en hemsk händelse inträffade, som folk som älskar att flyga, men sedan blir det deras värsta känsla för att någon de älskar skadades när den flög.
Så himla hemskt är det, fatta det!
Fatta att jag håller på att gå sönder! För det gör jag, jag går sönder .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar