Amanda and her Chaos.

Ni vet känslan av ensamhet, den där sköna känslan av ensamhet men tillsammans med andra. Att rida med andra känna sig sådär skönt utanför men samtidigt känna sig ganska trygg. Kunna rensa kaoset i huvudet, gråta lite tyst längst bak i ledet bland hästar och ryttare. Att känna sig hopplös och värdelös men ändå kunna vara med andra. Ni vet, att kunna le och vara trevlig samtidigt som hela insidan trasats sönder.